They'll name a city after us

Var bombsäker på att min bror inte var hemma igår, alltså verkligen hundra procent säker, så när jag hörde fotsteg uppe på hans rum (som förr var en vind i vårt hundra år gamla hus mitt i skogen, mhm) klockan två på natten var jag helt övertygad om att det var ett spöke. Var så rädd att jag nästan grät, skojar inte. Bestämde mig för att flytta härifrån och aldrig komma tillbaka, och hade säkert gjort det om det inte visat sig imorse att min bror såklart visst varit hemma. Har nog aldrig känt en sådan lättnad, haha. Vad är det med mig?

Goda nyheter är att jag bestämt mig för att följa med söt och jobba på arvika nästa vecka. Kan förhoppningsvis få se Regina Spektor, det blir fint det!